Jag läste nyss mina blogginlägg från Bryssel oktober 2009 till nyårsafton 2009. Förr har jag inte kunnat läsa inläggen utan att börja gråta. Ikväll var det annorlunda. Jag blev självklart berörd av vad jag läste men det kändes rätt underligt, som om det var en spännande bok, där man hela tiden vill fortsätta läsa så man får veta vad som händer näst. Det gick rätt fort utför från det att Andreas var på vårdcentralen till jag skrev inlägget om att det värsta som kunde hända hade hänt.

Om du vill läsa vad som hände kan du bläddra ner till ”oktober 2009″ i drop-down menyn här till höger på webbsidan under rubriken ”Blogginlägg sorterade på månad”. Inläggen kommer i omvänd kronologisk ordning. Det fortsätter naturligtvis under november 2009 osv.

Time flies och nu stundar snart jul. En högtid jag inte gillar speciellt mycket. Det är en av alla dessa tillfällen på året man märker hur ensam man är.

Julen 2007: Tillbringade jag ihop med min älskade Andreas här i Västerås.
Julen 2008: Tillbringade jag och Andreas i Tallin.
Julen 2009: Tillbringade jag tillsammans med Lotta och Erik.
Julen 2010: Kommer jag att tillbringa på jobbet, något jag själv valt. Känns mer viktigt att de som har barn är hemma och är lediga på jul.

Innan Andreas kom in i mitt liv önskade jag varje år en pojkvän i julklapp. När Andreas var min partner önskade jag mig att vi skulle flytta ihop. Det var på gång men hann ju tyvärr aldrig bli verklighet. Förra julen gav jag mig en sen julklapp – En resa till St. Maarten. I år kommer jag ge mig själv resan till USA. Dock önskar jag mig en ”ny” partner. En ny partner som jag kan ge all min kärlek till och som förhoppningsvis kan skapa någon form av trygghet i mitt kaotiska liv.

Förutom en partner önskar jag mig en fast anställning. Vad som är lättast att få är jag osäker på.

Imorse ringde det på dörren, jag var bara klädd i min födelsekostym eftersom jag precis duschat, så det tog lite tid innan jag kunde öppna. Personen ringde ihärdigt så jag tänkte att: ”Nej nu brinner det! Panik!”

Det visade sig vara en tekniker från ComHem som fått uppgifter om att det är stora störningar i trapphuset och ville kontrollera mitt uttag. Han hittade inga fel och konstaterade att felet då inte ligger hos mig. De felsöker nu och internet+telefoni kommer vara igång så snart som möjligt.

Sedan den 1 december har min bredbandsuppkoppling samt IP-telefoni legat nere. Mitt liv är inte alls anpassat för att vara offline. Ringde igår till ComHems kundtjänst och någon Manpower-konsult svarade enligt talmanus på min fråga om hur länge avbrottet beräknas vara. 2 timmar fick jag till svar. 2 timmar fr.o.m klockan 17 då jag ringde. När jag påpekade att avbrottet varit sedan 1 december svarade han: ”Ja, jag vet, men avbrottet beräknas vara i 2 timmar.”

Imorgon ska jag göra ett nytt försök med att ringa supporten.

Galenskaparna & After Shave – (Det Ska Vara) Gôtt Å Leva

Lördag klockan 15:30 ska vi vara vid Andreas gravplats på kyrkogården i Barsebäck för att sätta ner urnan med askan efter Andreas kropp. Det blir en liten cermoni med den närmaste familjen. Det blir som en extra liten begravning men förhoppningsvis blir det inte lika sorglig som den riktiga begravningen för exakt ett år sedan.

Det känns viktigt att få vara med imorgon. Det känns lika självklart som alla gånger jag fanns vid Andreas sida när han levde och när jag fanns vid hans sida och höll hans hand när han dog.

Jag saknar Andreas varje dag och jag tänker på honom ofta. Jag saknar att somna bredvid honom. Jag saknar att vakna till på natten och känna hans arm om mig. Jag saknar att laga mat ihop samtidigt som vi dansade och sjöng. Jag saknar att ligga med huvudet i hans knä och känna hans händer smeka mitt hår. Jag saknar att längta efter honom. Jag saknar pirret i kroppen när jag skulle åka och hämta honom vid flygbussen varje gång han kom till Västerås. De gånger jag var ledsen höll han om mig så hårt han kunde sedan tittade han mig djupt i ögonen och sa att jag var för vacker för att gråta, efter det så log han så mycket det bara gick, då var det svårt att fortsätta vara ledsen.

I och med urnsättningen imorgon kommer jag och resten av hans familj få en plats att gå till för att tänka, minnas och fundera över allt mellan himmel och jord. Det är en perfekt gravplats nästan intill väggen vid kyrkan i Barsebäck. Den platsen har mycket sol och så flyger flygplan in för landning till Kastrup, precis över kyrkogården. En perfekt plats för Andreas.

Imorgon är det dags för det årliga besöket på Urologmottagningen. Min braiga läkare Botan Hawas ska titta in i mig och se så att allt står rätt till. Jag hoppas på att det blir ett ”finemang” och inte ett ”mhm… hmm… mmm…jadu” som betyg. Jag har ju gjort precis som han sagt och dricker mycket. En sten i urinblåsan vill jag inte ha igen.

Förr om åren har jag tyckt att detta ingrepp varit obehagligt och läskigt. Har sedan barndomen varit väldigt skrämd av sjukhus, nålar och inte minst operationssalar. Andreas bortgång rörde om lite i grytan och den händelsen var ju lite mer obehaglig. Som jag skrev här på bloggen natten då han gått bort, att det värsta kunde hända.

Förra årets besök på urologen var innan jag och Andreas åkte till Bryssel. Andreas åkte upp till Västerås enbart för att vara här när jag skulle på läkarbesöket. Han ville att jag skulle känna mig trygg. Han åkte upp hit fast han var sjuk och mådde väldigt dåligt. Det är kärlek.

Jag  kan konstatera att jag nu inför årets besök inte känner mig speciellt orolig och kommer inte tycka att det är speciellt obehagligt. Som sagt, att förlora den man älskar och den man planerat ett liv ihop med är betydligt mer obehagligt.

Nu är det ett år sedan Andreas gick bort. Den kvällen var den värsta i mitt liv, så här långt. Jag tänker inte ge mig på att återberätta den kvällen, det har jag gjort i många inlägg efter det hände så det är bara att söka på lämpligt sökord i sökrutan här uppe till höger.

Andreas var en mycket fin person. Bara det att han pendlade mellan Västerås och Skåne, varje vecka i två års tid visar ju på hur mycket han tyckte om mig. Då och då pratade vi om hur det skulle vara om en av oss dog, men vi/jag trodde ju aldrig att den kunde komma så fort som den gjorde. Från ena dagen till den andra.

Jag vill inte använda begrepp som carpe diem (fånga dagen) men jag tycker att man ska göra det man vill om man har möjlighet till det och det inte skadar någon annan. Man ska ofta visa folk man tycker om sin uppskattning. En dag kan det vara försent.

Klockan 18:55 den 22 oktober 2009 suddades alla mina framtidsplaner ut och jag var ensam kvar i ett liv som jag vant mig att dela med Andreas.

Idag har jag inte så mycket framtidsplaner. Mina planer sträcker sig fram till mitten på februari 2011, då jag kommit hem från min resa till St. Maarten. Sen vet jag inte vad som händer.