Jag fick min första tidsbegränsade anställning i april 2004 som telefonist på Skatteverket. Sedan dess har jag blivit förlängd några månader i stöten hos olika arbetsgivare. Mitt mål, längtan och förhoppning har alltid varit att få en fast anställning. Folk sa ofta att ”bara du får in foten så…”. Jag fick in foten på många ställen och gjorde allt för att hålla mig kvar, utan att lyckas.

För ett antal år sedan föreslog min dåvarande pojkvän, Andreas, att jag skulle höra av mig till Samtrafik, den organisation som har hand om bland annat färdtjänstresor i Västerås. Efter mycket tjat så gjorde jag som han sa och skrev till Samtrafik för att höra om det fanns möjlighet till praktik/sommarjobb. Jag pratade med förbundsdirektören och det verkade inte helt omöjligt. Fick senare besked om att sommarjobbet gått till en annan sökande och att jag var välkommen att höra av mig igen.

Andreas föreslog ofta att jag skulle höra av mig till Samtrafik igen. ”Du skulle passa där!” Några år gick och det var nu våren 2010. Jag gjorde ett nytt försök. Allt gick ganska snabbt, helt plötsligt satt jag där i beställningscentralen och blev upplärd i de olika systemen. Allt kändes ganska märkligt. Människor som jag pratat med i telefon i många år satt jag nu bredvid. Röster fick ansikten.

Jag fick en tidsbegränsad anställning som även där har förlängts några gånger.

I förrgår fick jag ett erbjudande om en fast anställning. Jag svarade självklart ja direkt!

Det känns helt fantastiskt och en gnutta overkligt. Jag har lärt mig att leva ett ”temporärt” liv där jag bara kan planera någon månad in i framtiden och inte veta om jag efter den här perioden blir arbetslös eller inte.

Från och med nu kan jag börja planera och ordna mig ett bra liv här i Västerås. Jag kommer kunna göra fler och mer välplanerade resor. Jag kan ta ett lån och köpa en lägenhet som uppfyller mina krav och som är bättre lämpad än den lägenhet jag har idag. Från och med nu kan jag känna trygghet. Det känns riktigt skönt!

Jag trivs väldigt bra på Samtrafik! Det ska bli ett nöje att varje arbetsdag gå till jobbet och ha roligt ihop med mina arbetskamrater och prata med trevliga kunder och chaufförer.

Nu är jag Mattias på Samtrafik – på riktigt!

När jag kom hem från jobbet idag stod en julklapp utanför min dörr! Avsändare: Tomten! En trevlig överraskning efter en slitsam dag på jobbet!

Tomten väljer tydligen att flyga SAS. Det är ett mycket klokt val tycker jag!

Tack du kära tomte för en mumsig julklapp!

Idag befinner jag mig där jag bör befinna mig den 22 oktober; hos Andreas familj i Barsebäck.

Den 21 oktober 2009 började den jävligaste tiden i mitt liv. Det var då jag fick fruktansvärda besked via telefon från överläkare på Intensivvårdsavdelningen i Västerås och då fick panikångest. Mycket tur att jag var på min dåvarande arbetsplats där mina arbetskamrater tog hand om mig när det kändes som jag inte orkade mer. Redan då kunde jag konstatera att det värsta som kunde hända troligen kommer att hända. Jag och Andreas pratade ofta om hur fruktansvärt det skulle vara om någon av oss dog och den andra blev kvar ensam. Dagen efter, den 22 oktober 2009 hände det. Det hände och jag satt bredvid. Jag kunde inte göra något mer än att hålla Andreas högra hand när hans hjärta stannade. Det enda jag då kunde tänka på var alla de gånger Andreas frågade om jag ville älska honom tills döden skiljde oss åt. Jag svarade ja alla gånger frågan ställdes. Jag höll det jag lovade.

Det har varit en lång och jobbig väg till ett nytt liv utan Andreas. Nu börjar jag känna mig stark och kapabel att leva mitt nya liv och ta mig ann nya utmaningar.

Jag hade inte klarat de här fruktansvärda två åren utan min älskade syster och hennes man, de få vänner jag fortfarande har kvar som orkat med mig trots att jag mått dåligt, Andreas familj, mina arbetskamrater på min förra arbetsplats Manpower Hälsopartner samt mina nya härliga arbetskamrater på Samtrafik.

Jag är er evigt tacksam!

Nu har det gått lite över en vecka sedan jag slutade med SSRI Citalopram. I fredags kväll började jag känna lite yrsel. När jag ställer mig upp snabbt, sätter mig ner snabbt eller ändrar läge på huvudet snabbt så känns det som om det snurrar till lite. Dessutom känns det ibland som om det ”pulserar” i öronen. Jag är fortfarande stundvis ganska rastlös. I söndags kväll blev jag väldigt upprörd över att färdtjänstbilen från flygbussen och hem var 25 min sen. Nu vet jag inte om dessa saker ”bara” är utsättningssymtom eller om det är en dunderförkylning på gång. Jag känner mig i dagsläget inte förkyld. Bara ”konstig”. Ett tecken på att jag börjar bli förkyld brukar vara att jag lättare får astma, men så är inte fallet nu.

Nåja, jag lever alla fall!

Jag har ett utkast som ligger i bloggen som jag inte publicerat än. Rubriken är ”Händelseförloppet” och är ett väldigt långt, ej färdigskrivet inlägg om vad som hände under de sista dagarna Andreas var vid liv. Tanken var att berätta för folk, ja, vad som hände och för att jag inte skulle glömma allt. Jag minns lika starkt idag det som hände för två år sen. Jag minns mina sista ord till min älskade Andreas och hur det kändes när jag höll hans hand när hans hjärta stannade. Jag minns allt. Jag kommer inte glömma det.

Inlägget kommer aldrig bli färdigt och det kommer således heller inte publiceras. Jag kommer att ta bort utkastet nu.

Om du någon gång är nyfiken på mitt liv tillsammans med Andreas och vad som hände de sista dagarna i vårt liv ihop berättar jag det mer än gärna! Gärna över en kopp te eller ett glas vin på något trevligt ställe i världen. Hör av dig isåfall!

Det är nu en vecka sedan jag halverade dosen av det SSRI, Citalopram som jag tagit sedan Andreas gick bort. Jag har de sista dagarna märkt av att jag blivit mer ”skör” känslomässigt. Där medicinen förut hjälpte, gör den inte det lika mycket längre och det är ju både positivt och negativt. När jag är glad och skrattar känner jag att det inte tar lika mycket ”stopp” som förut och när jag har dåliga dagar känner jag att det (tyvärr?) inte är något som stoppar lika bra längre. Den där spärren jag haft i snart 2 år har försvagats.

Jag känner att jag måste jobba extra mycket med hur jag tänker och hur jag ska agera. Det är speciellt svårt på jobbet då man måste vara glad och trevlig hela tiden. Där jag förut kunde luta mig tillbaka tryggt mot spärren som medicinen skapat faller jag lätt ”bakåt” nu.

Jag hoppas att min känslomässiga skörhet bara är ett utsättningssymtom och inget som kommer bestå efter att jag slutat helt med medicinen.

Det är en härlig liten lista med utsättningssymtom som Fass.se har på informationssidan om läkemedelssubstansen:

”Yrsel, känselstörningar såsom myrkrypningar och förnimmelse av elektriska stötar, sömnstörningar med sömnlöshet och livliga drömmar, upprördhet eller oro, illamående och/eller kräkning, skakighet, förvirring, svettningar, huvudvärk, diarré, hjärtklappning, känslomässig instabilitet, irritabilitet och synstörningar”

Pick and choose! Bara att bocka av!

Frank Sinatra – My Kind Of Town (Chicago Is)

Idag är det fyra år sedan mamma avled. För fyra år sen fick jag ett telefonsamtal från mammas man Robban tidigt på morgonen. ”Det är över nu”. Vad han egentligen menade med vad som var över vet jag inte. Om det kanske var mammas smärta som var över. Hennes kamp mot livet. Hennes kamp mot döden.

Jag har ända sen jag var barn vetat att mamma inte skulle leva lika länge som fullt friska. Redan då började mammas kompisar med diabetes att försvinna.

När jag började gymnasiet tog mammas diabetes över hennes liv och började bryta ner hennes kropp, sakta. Från början på gymnasietiden till 17 mars 2007 var jag under ständig jour. Redo att rycka ut när som helst på dygnet. Jag har spenderat allt för många dagar, kvällar och nätter på akuten och olika sorters vårdavdelningar. Jag har fått avbryta eller stå över mycket för att hjälpa mamma, för att finnas till hands, när som helst.

Jag har sett mamma gå från en ganska ”normal” kvinna till ett ihopkrupet skelett i rullstol. Det har varit ganska jobbigt att se henne bli dålig och till slut dö.

Min mamma trodde på mig. Min mamma tyckte att jag skulle resa så mycket som möjligt om jag fick chansen. Min mamma gav mig råd när jag behövde dem. Min mamma älskade mig, fastän jag var tjock, funktionshindrad och bög.

Efter att mamma dog kom Andreas in i mitt liv som en räddande ängel. Tillsammans byggde vi upp ett nytt liv, nya drömmar och nya mål. Andreas var tryggheten. Äntligen fick jag stabilitet i mitt liv. I mitt liv som varit kaos sen jag var barn.

I förra veckan skadade sig Kalle på ett glas. Kalle satt på diskbänken när Casper skrämde honom. Kalle hoppade till och glaset gick i golvet, efter kom Kalle som landade precis på glaset. Smidigt. Såret på trampdynan såg helt ok ut tills igår morse då det hade börjat att släppa ifrån sig vätska. Efter telefonkonsultation med Djurdoktorn i Västerås i går förmiddag bokades det en appointment klockan 15.

Kalle gillar varken att sitta i transportburen eller att åka bil. Han gillar det verkligen inte alls och är inte blyg med att visa vad han tycker. Han jamade så att det lät som att han snart skulle dö om jag inte släppte ut honom. Väl på plats på kliniken var det ganska spännande med de andra patienterna där. Han verkade gilla sköterskorna och veterinären.

Doktor Maria tittade på såret och tyckte det såg fint ut, men att det var rätt svullet så de skulle inte kunna sy ihop det. Kalle fick därför recept på antibiotika samt smärtstillande medicin och så bokades det upp en ny tid nästa tisdag då de ska titta om svullnaden blivit mindre och om de då kan sy ihop såret. Innan vi gick fick Kalle en smärtstillande spruta, om han skulle ha ont.

Gårdagens besök gick totalt på 1.200 kronor, med veterinärbesök, färdtjänst för mig och Kalle (ja han fick betala han också) samt mediciner.

Med oss hem fick vi en tratt som Kalle ska ha runt halsen för att inte kunna slicka på såret. Han gillade inte alls idén att han skulle ha en plastgrej runt halsen men gick med på det tillsist. Efter 5 varv baklänges i lägenheten insåg han att det nog inte kommer gå att komma ur det han fått runt halsen.

Han ska ta antibiotika 2 gånger per dag och smärtstillande en gång per dag. Antibiotikan smakar jordgubb(e)! Inte populärt det heller. Men det smärtstillande smaskade han i sig med glädje. Kanske smakar lax eller nåt.

Om man är katt och har en tratt är det svårt att klia sig om öronen, då får man ta husse till hjälp. I natt väckte Kalle (även kallad Tratten) mig och verkade vilja att jag skulle klia honom. När han var nöjd la han sig och sov på min mage.